Det finns en sak som Gustav också skriver om, när han försöker att definiera sin hårdare form av valdemokrati – som jag tror att vi båda delar. Den har jag personligen svårare att ta mig an:
* Du måste kunna vara delaktig i att sätta den agenda som personen agerar utifrån.
Principen att de-som-kandiderar (oavsett om det rör sig om ett kollektiv eller en individ) ska motsvara medborgarna ställer jag mig naturligtvis bakom. Om du tycker någon ska du också hitta någon-som-kandiderar som också kan ställa sig bakom detta – annars borde nog du själv kandidera eller acceptera att din åsikt redan i detta läge är för smal.
Hur detta ska göras är väl en av de vanligaste debatterna kring hur ett demokratiskt system ska vara organiserat, där…
* en mer liberal modell med individuella kandidater som ställer upp för att söka ett mandat utifrån enskilda medborgares enskilda åsikter, står emot
* en mer socialistisk modell med kollektiva kandidater som ställer upp för att söka ett mandat utifrån ett kollektiv av medborgares kollektiva åsikter
och
* en mer konservativ modell med mer centraliserade och hierarkibaserade kandidater, ställs mot
* en mer radikal modell med mer decentraliserade och ”platta” kandidater
Problemet med Gustav, om jag blir väldigt långtgående i min tolkning av honom, när han pratar om delaktighet, är att han ställer en väldigt avgörande fråga om kandidaturerna – är de tomma eller har de ett moraliskt innehåll?
Om kandidaterna är tomma, som Gustav indikerar, när han vill att man ska bli mer delaktiga i att styra deras innehåll, så kan man säga att de svarar direkt inför medborgarnas samvete, snarare än sitt eget. Uppdraget de har är enbart att föra fram vissa åsikter som medborgarna har, och om medborgarna ändrar på sig, så bör de också ändra på sig. ”Politiker” är så att säga en tom uppgift, som ges sitt innehåll utifrån folkviljan.
Om kandidaterna har ett moraliskt innehåll, så krävs det att man deltar i deras kandidatur för att styra deras innehåll – om nu kandidaturen är kollektiv. I ett sådant läge kan man säga att kandidaterna svarar mer inför sitt eget samvete än väljarnas. Man respekterar naturligtvis det mandat man har fått från väljarna, men man ställer inte upp som en allmän budbärare, utan för att man upplever sig ha ett moraliskt case, och om folk inte röstar på en så röstar man inte på en, helt enkelt.
Personligen dras jag avsevärt mer till det andra alternativet. För mig är det en svaghet när Fredrik Reinfeldt påstår att politikerna måste gå i takt med väljarna och att ett parti måste förändras för att möta väljarnas behov, eller som det kan låta när Mikael Damberg från socialdemokraterna resonerar: om 8 av 10 medborgare inte håller med oss så bör vi inte driva frågan. Vad båda pekar på är naturligtvis en rimlig pragmatisk hållning – du kan behöva kompromissa med dina egna åsikter för att ha möjlighet att föra ut ett grundbudskap – men det finns också en fara i att man på detta sätt dränerar politiken på dess moraliska innehåll. Ett parti blir kort sagt ett parti som vill befinna sig i beslutsfattande ställning, eller i en sådan ställning att den företräder medborgarnas åsikter, men inte nödvändigtvis ett parti med en agenda: ett parti som upplever att något är fel och vill ändra på det, och som därför söker ett mandat just för att driva igenom en sådan agenda.
För mig blir därför detta att ”vara delaktig i att sätta en företrädares agenda” en inte helt enkel sak.
Om vi tycker att företrädare ska ha en moralisk agenda, så ska alla naturligtvis ”vara delaktiga” i den bemärkelsen att det måste vara öppet vilka företrädare man sympatiserar med och öppet att kandidera med en viss agenda, återigen oavsett om man gör det som en individ eller ett kollektiv. Om man vill bli mer ”delaktig” än så i agendan, alltså påverka inriktningen på den, får man helt enkelt ge sig in i kandidaturen, antingen som ännu en enskild kandidatur eller som en medlem i ett politiskt parti.
Om vi däremot tycker att företrädare borde vara mer moraliskt ”tomma” så fungerar däremot delaktighetsbegreppet bättre. Då är det naturligt, precis som Fredrik Reinfeldt och nu även Mona Sahlin pratar om, att ”lyssna” och ”att ta in åsikter” – och i en sådan process, när man träffar Fredrik Reinfeldt ute på en arbetsplats eller pratar med Mona Sahlin i socialdemokraternas omprövningsprocess, så är det mer naturligt att hävda sig vara ”delaktig”, om än enbart i den processen och inte i det politiska partiet.
Jag vet inte riktigt vad vi har här?
Direkt demokrati eller representativ demokrati?
Eller enbart två olika sätt att se på dessa två?
Gustav som arbetat med ungdomsråd borde antagligen känna igen konflikten. Från min sida misstänker jag att Gustav som SSU-are hellre väljer alternativet där representanterna har en ”moralisk agenda” men som aktiv i ett ungdomsråd hellre vill ha företrädare som är ”tomma”, och öppna för medborgarnas input.
Eller?
Handlar det bara om skillnaden mellan ren och skär intressepolitik mot ideologisk politik?
Få personer går ju med i ett ungdomsråd för att påverka kommunen i en mer socialistisk riktning. Men några fler kanske går med för att man har en realpolitisk fråga man vill förändra?
Vad tror du Gustav?
