USA är inte ett land som jag brukar snegla på när jag vill inspireras och filosoferar runt demokratiska system, men precis som både Niklas och Mona Sahlin sagt på senaste så finns det faktiskt saker att lära sig av.
Deras system med att välja presidentkandidater kan i mångt och mycket tyckas ganska osmakligt. Det är mer fokus på kandidaternas personligheter och smutsiga bukar än vad det faktiskt är på politik och konsekvenser, men det har en stor och tydlig fördel, som både Mona och Niklas pekade på. Det engagerar otroliga massor, och det ger valmöjligheter även INOM partierna.
Genom att rösta på den ena eller den andra kandidaten i partiernas nomineringsval ges medborgarna möjligheter att styra partiernas agendor under den kommande mandatperioden. De ges möjlighet att i de olika ”falangerna” eller i det här fallet personligheterna, välja grundton för de övriga besluten, och de olika alternativen vädras för allmänheten i debatter.
I Sverige saknas idag den här möjligheten. Vill du påverka partierna, oavsett om du själv vill kandidera eller inte, så måste du bli lobbyist eller proffspolitiker. Varken det ena eller det andra särskilt lätt för någon som inte ger sig in professionellt.
Tänk om vi här i Sverige skulle sno det upplägget? Nu säger jag inte att vi skulle tillsätta en president och ha personval, men tänk dig att vi innan varje riksdags- och kommunalval gav väljarna möjlighet att välja mellan ett antal olika agendor, eller verksamhetsplaner, som partiernas olika falanger presenterade för de kommande åren. De agendorna utarbetades under den tidigare mandatperioden i dialog med intresseorganisationer och medborgare och fungerade sedan som valplattformar för partierna i valen. Vallöftena får helt enkelt sättas av väljarna, och politikerna är sedan ansvariga för att följa dessa agendor.
