De amerikanske premiärvalen – alltså de som står mellan flera demokrater och republikaner som kandiderar om att bli presidentkandidater – är intressanta eftersom de faller mitt emellan att vara regelrätta externa val och interna nomineringsval. Inte minst visade valet mellan Obama och Clinton det.
För att få rösta, nu har jag förstått det som det, måste du ha registrerat dig som republikan eller demokrat, vilket indikerar att det skulle röra sig om ett intern nomineringsval. Kandidaternas röster leder också fram till att en viss kandidat utses på ett partikonvent, vilket alltså inte är ett offentligrättsligt organ, av typen ”kommunfullmäktige” eller ”riksdagen”. På flera ställen i USA så har man också regelrätta interna ”nomineringsval”, som verkar vara mer eller mindre interna för det demokratiska partiet.
Men samtidigt finns det mycket som tyder på att det handlar om ett extern val. Det involverar exempelvis en stor mängd personer, både de som stödjer kandidaterna och de som röstar, vilket faktiskt är fler personer än vad man borde tänka sig som kopplade till ett visst parti. (Bara för att jag röstar på socialdemokraterna, och även om jag skulle registrera det, känns jag inte automatiskt som en partimedlem, men kanske har det att göra med svenska föreningstraditioner där medlemskapet står så starkt i centrum.) För oss i Europa framstår också processen som ett naturligt förspel till det ”riktiga” valet, även om premiärvalet sker inom en privaträttslig organisation (partiet) och presidentvalet inom en offentligrättslig (staten).
På samma sätt skulle det, antar jag bli, om man röstade på olika verksamhetsplaner inom ett parti. Från min sida stödjer jag idén, men frågan är ändå inte om den skulle kräva att vi först röstade inom ett parti (vilken verksamhetsplan ska socialdemokraterna ha?) och först därefter röstade inom ”staten” (vilket parti?). Skulle inte detta också innebära att vi var tvungna att registrera oss utifrån partitillhörighet, för att undvika att 10 000 taktiska moderater röstar fram en kommunistisk verksamhetsplan inom socialdemokraterna, och därmed bereder vägen för ett liberalt parti?
Många som idag är aktiva i partier skulle nog säga att exakt denna process sker inom ett politiskt parti, när man beslutar sig om ett politiskt program, där alla partimedlemmar har rätt att påverka. (Jag hörde att senaste S-kongressen innehöll över 1000 motioner, vilket illustrerar tanken.) På ett plan fungerar det här bra, om man tänker sig partier som mer ”tomma” eller ”öppna” gemenskaper – om du på ett ungefär är socialist, så kan du på ett enkelt sätt gå med i socialdemokraterna och därmed få en möjlighet att påverka partiet. På det sättet är det helt rätt när Gustav konstaterar att man mer eller mindre måste vara lobbyist eller ägna ett halvt liv åt en SSU-karriär om man ska kunna påverka.
Men om partierna är en grund för att kandidera kollektivt, för att man delar en viss moralisk övertygelse, så blir naturligtvis inte partierna en plats för att påverka politiken, mer än om du själv vill kandidera. Strukturer för att påverka politiken måste alltid vara öppna och så enkla som möjliga att påverka i, och det kan man knappast hävda att dagens partier är, såvida man inte, som jag skrivit tidigare, börjar gå i Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins anda ”lyssnar in” vad medborgarna tycker.
Oavsett så är det lite för distanslöst från en partimedlem att säga ”att detta med att välja verksamhetsplan gör vi redan när vi väljer ett partiprogram”. På ett plan är det så – ungefär som om de amerikanska premiärvalen skulle vara en ren partiangelägenhet – men det som Gustav är ute efter är ju att som medborgare kunna möta ett mer differentierat system, utan att för den skull sluta i en polsk riksdag, med 35 partier. På det sättet finns det en poäng att öppna upp partiprogramsprocessen, om vi nu ville ha större möjlighet att välja mellan olika alternativ.
Men samtidigt så blir det lite av en självmotsägelse. För vi vet ju hur partierna är i USA, öppna forum som folk kan kandidera inom, medan de i Sverige är mer stängda forum, som just tar diskussionen om partiprogrammet inom partiet. På det sättet undrar jag inte – trots att jag ändå stödjer idén – om möjligheten att välja fler ”verksamhetsplaner” är samma sak som att ta död på det sammanhållna partiet för att istället gå över till en mer amerikansk och öppen partimodell?
