Ett problem med ”forum” eller för den delen ”råd” (som ordet används när det kommer till ungdomar) är oftast att de får för många syften. På ett plan låter det naturligtvis som en bra idé att sänka kostnaderna för att kontakta politikerna, så man drar dit allihop till en plats, dit man också drar medborgarna, eller åtminstone de man kan få dit, och så kallar man det hela ”Mötesplatsen”, och tänker att ”här kan du få direkt kontakt med din politiker.”

Problemet är nästan alltid att de flesta medborgare har helt olika syften med att de är där – och det samma gäller för politikerna.

• En man har ett tydligt krav om att skolorna ska bli bättre, särskilt Sandåkraskolan, där hans två döttrar går. Han vill att politikerna tydligt ska beakta hans krav och återkomma med honom med ett besked.
• En kvinna har en allmän åsikt om att kommunen borde ta bättre hand om invandrare för invandrare är viktigt för Sverige, inte för att hon är invandrare eller känner någon, men mer för att det är en allmänt viktig fråga.
• En man har en tanke om att man kanske borde satsa på en multisportarena utanför stan – det kanske vore något? Själv har han med sig några skisser som han gärna vill presentera.
• En kvinna och hennes tio följeslagare är socialister och tycker att den borgliga majoriteten bedriver en oacceptabel politik när de privatiserar en del av vårdcentralerna.
• En man är mest intresserad av att ställa några frågor om budgeten, efter att inte riktigt ha förstått några av kommunalrådets kommentarer i budgeten.
• En kvinna vill tydligt ställa kulturrådet till svars för en satsning på privatteatrar, vilket inte stod med i partiets lokala partiprogram.
• En man har ett väldigt bra råd som han vill ge: ni borde bygga mer parker i stan så att medborgarna trivs mer och så att man förhindrar klimathotet.
• En kvinna tror på direktdemokrati och upplever att det här är hennes enda sätt att styra över politiken, eftersom hon inte trivs med att rösta fram representanter. Hon har därför en rad önskemål inför budgetförhandlingarna.

Samma gäller antagligen för politikerna.

Några är där enbart för att svara på frågor, några för att bemöta krav och beakta dem, några för att debattera i största allmänhet, några för att stå till svars för sina beslut, några för att enbart lyssna in…

Om alla medverkande bara har en öppen attityd så kan man naturligtvis klara av detta. När en medborgare ställer ett tydligt krav, relaterat till sig själv, så får man svara på ett sätt, når någon ställer en snäll fråga på ett annat sätt osv. Om alla närvarande också är medvetna om att det kommer att bli en hiskelig variation under kvällens gång så kan de säkert leva med det – och då kanske forumet har haft en poäng, om vi inte antar att det skulle ha funnits ett mer effektivt sätt för alla dessa människor att kontakta politikerna med sina respektive ärenden.

Om det är så vet jag inte, men mycket av det som hände här ovan påminner i alla fall om de ”ledningsförhör” som börjat genomföras på många gymnasieskolor i landet, av utbildningsutskotten inom elevkårerna, där man helt sonika samlar rektorn och biträdande rektorn, och så är det öppet för alla elever att ställa krav, ställa frågor, möjligen föra fram funderingar och utkräva ansvar om man vill det.

Det håller inte ofta längre än en timme, sedan tar ofta frågorna slut, men under den timmen så händer det saker i alla fall. För mig är dock dessa tillfällen enbart ett komplement till de övriga vägar det finns att kontakta rektorn. Det ska fortfarande gå att kontakta rektorn direkt och det ska fortfarande finnas organiserade samrådsformer, men är det så att ledningsförhöret sänker kostnaden så pass att det ändå blir intressant för tillräckligt många att framföra något, så bör det naturligtvis genomföras.
Problemet med det Gustav för fram – jag tycker själv också att ansvarsutkrävande är det mest intressanta att lyfta upp i ett medborgarforum – är att det sannolikt är för svårt att begränsa ett sådant forum till en enda sak. Både den ena och den andra kommer att komma dit – ibland personer som inte riktigt hittat sin plats någon annanstans – och de som vill ställa ett krav eller göra en ideologisk markering kommer att göra den, även om forumet enbart är till för ansvarsutkrävande eller rådgivande.

Vad man däremot skulle kunna sikta på är att forumen görs mer formella, som en formell del av den politiska strukturen, alltså mer institutionaliserade, stadgade i kommunallagen eller liknande juridiska dokument, och ledda på ett mer formellt sätt. Då hade det sannolikt också gått att begränsa syftet.

Vilka sådana forum borde i sådana fall finnas?
Kan de kopplas ihop med vår idé om större ansvarsutkrävande?

Vilken roll ska medborgarforumen ha?

• Beslutsfattande?
• Rådgivande?
• Ansvarskrävande?

Det blir lite en av en fråga om vilken sorts inflytande medborgarna ska ha tillgång till mellan valen.

Ur ett strikt deltagardemokratiskt perspektiv skulle ett medborgarforums mest givande funktion vara beslutande, ungefär så som Niklas resonerar om deltagar- eller direktdemokrati.

Om man istället diskuterar ur ett perspektiv som skulle kunna likna det som är vanligast idag så skulle medborgarforumen vara mer rådgivande. Det är bara att se på hur vissa ungdomsfullmäktigen eller ungdomsforum fungerar. Det ger ungdomar en chans att komma och lufta sina åsikter mot politiker som sedan tar till sig det de säger och kanske därefter kanske väljer att omforma sin politik. Det samma skulle kunna bli med medborgarforum, en informationskanal för medborgare att få inflytande över politikerna

Jag skulle däremot hellre argumentera för en tredje funktion för ett medborgarforum. Att avkräva ansvar och uppföljning av sina förtroendeförvaltare. Om medborgarna väl en gång var tillräckligt delaktiga i att sätta den agenda som politikerna agerar utifrån, så borde det egentligen inte finnas ett behov av att ha en beslutande funktion i ett medborgarforum. Viktigare blir istället en möjlighet för medborgarna att följa upp hur det förtroendet förvaltas, och om nödvändigt gemensamt uppdatera den agendan om nya frågor uppstår som faller utanför den ursprungliga. På sätt och vis en blandning mellan beslutsfattande och inflytande. Det blir också ett forum för politikerna att förankra och redovisa att deras beslut faller i linje med det förtroende de förvaltar. Den här formen av medborgarforum är kanske inget som behöver hållas flera gånger per år, men som ett årligen återkommande inslag i lokalpolitiken så tror jag att det skulle ge en odiskutabel kontakt mellan medborgare och politiker.

Det blir intressant om man också vill lyfta upp den här ansvarsgranskande funktionen på nationell nivå. Självklart blir det så gott som omöjligt att få någon form av likriktning om man ska ha stora öppna medborgarforum dit alla får komma och lyfta sina åsikter, men man kan tänka sig någon form av riksrevision vart annat år dit de lokala medborgarforumen får skicka valda representanter utifrån någon form av majoritetsfördelning vilka får föra fram sina krav och som får vara med och arbeta fram nya tillägg till det styrande partiets agenda.

Möjligtvis kan de här tilläggen sedan lyftas till folkomröstning om de är stora nog. Det görs redan i frågor som kärnkraft, högertrafik osv, men långt mer godtyckligt än vad det kanske skulle behöva göras. Ett argument som att våra valda representanter skulle vara mer kompetenta att göra bedömningar åt oss faller om beslutet hamnar utanför deras mandat att fatta.

För att få rösta, nu har jag förstått det som det, måste du ha registrerat dig som republikan eller demokrat, vilket indikerar att det skulle röra sig om ett intern nomineringsval. Kandidaternas röster leder också fram till att en viss kandidat utses på ett partikonvent, vilket alltså inte är ett offentligrättsligt organ, av typen ”kommunfullmäktige” eller ”riksdagen”. På flera ställen i USA så har man också regelrätta interna ”nomineringsval”, som verkar vara mer eller mindre interna för det demokratiska partiet.
Men samtidigt finns det mycket som tyder på att det handlar om ett extern val. Det involverar exempelvis en stor mängd personer, både de som stödjer kandidaterna och de som röstar, vilket faktiskt är fler personer än vad man borde tänka sig som kopplade till ett visst parti. (Bara för att jag röstar på socialdemokraterna, och även om jag skulle registrera det, känns jag inte automatiskt som en partimedlem, men kanske har det att göra med svenska föreningstraditioner där medlemskapet står så starkt i centrum.) För oss i Europa framstår också processen som ett naturligt förspel till det ”riktiga” valet, även om premiärvalet sker inom en privaträttslig organisation (partiet) och presidentvalet inom en offentligrättslig (staten).

På samma sätt skulle det, antar jag bli, om man röstade på olika verksamhetsplaner inom ett parti. Från min sida stödjer jag idén, men frågan är ändå inte om den skulle kräva att vi först röstade inom ett parti (vilken verksamhetsplan ska socialdemokraterna ha?) och först därefter röstade inom ”staten” (vilket parti?). Skulle inte detta också innebära att vi var tvungna att registrera oss utifrån partitillhörighet, för att undvika att 10 000 taktiska moderater röstar fram en kommunistisk verksamhetsplan inom socialdemokraterna, och därmed bereder vägen för ett liberalt parti?

Många som idag är aktiva i partier skulle nog säga att exakt denna process sker inom ett politiskt parti, när man beslutar sig om ett politiskt program, där alla partimedlemmar har rätt att påverka. (Jag hörde att senaste S-kongressen innehöll över 1000 motioner, vilket illustrerar tanken.) På ett plan fungerar det här bra, om man tänker sig partier som mer ”tomma” eller ”öppna” gemenskaper – om du på ett ungefär är socialist, så kan du på ett enkelt sätt gå med i socialdemokraterna och därmed få en möjlighet att påverka partiet. På det sättet är det helt rätt när Gustav konstaterar att man mer eller mindre måste vara lobbyist eller ägna ett halvt liv åt en SSU-karriär om man ska kunna påverka.

Men om partierna är en grund för att kandidera kollektivt, för att man delar en viss moralisk övertygelse, så blir naturligtvis inte partierna en plats för att påverka politiken, mer än om du själv vill kandidera. Strukturer för att påverka politiken måste alltid vara öppna och så enkla som möjliga att påverka i, och det kan man knappast hävda att dagens partier är, såvida man inte, som jag skrivit tidigare, börjar gå i Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins anda ”lyssnar in” vad medborgarna tycker.

Oavsett så är det lite för distanslöst från en partimedlem att säga ”att detta med att välja verksamhetsplan gör vi redan när vi väljer ett partiprogram”. På ett plan är det så – ungefär som om de amerikanska premiärvalen skulle vara en ren partiangelägenhet – men det som Gustav är ute efter är ju att som medborgare kunna möta ett mer differentierat system, utan att för den skull sluta i en polsk riksdag, med 35 partier. På det sättet finns det en poäng att öppna upp partiprogramsprocessen, om vi nu ville ha större möjlighet att välja mellan olika alternativ.

Men samtidigt så blir det lite av en självmotsägelse. För vi vet ju hur partierna är i USA, öppna forum som folk kan kandidera inom, medan de i Sverige är mer stängda forum, som just tar diskussionen om partiprogrammet inom partiet. På det sättet undrar jag inte – trots att jag ändå stödjer idén – om möjligheten att välja fler ”verksamhetsplaner” är samma sak som att ta död på det sammanhållna partiet för att istället gå över till en mer amerikansk och öppen partimodell?

Deras system med att välja presidentkandidater kan i mångt och mycket tyckas ganska osmakligt. Det är mer fokus på kandidaternas personligheter och smutsiga bukar än vad det faktiskt är på politik och konsekvenser, men det har en stor och tydlig fördel, som både Mona och Niklas pekade på. Det engagerar otroliga massor, och det ger valmöjligheter även INOM partierna.

Genom att rösta på den ena eller den andra kandidaten i partiernas nomineringsval ges medborgarna möjligheter att styra partiernas agendor under den kommande mandatperioden. De ges möjlighet att i de olika ”falangerna” eller i det här fallet personligheterna, välja grundton för de övriga besluten, och de olika alternativen vädras för allmänheten i debatter.

I Sverige saknas idag den här möjligheten. Vill du påverka partierna, oavsett om du själv vill kandidera eller inte, så måste du bli lobbyist eller proffspolitiker. Varken det ena eller det andra särskilt lätt för någon som inte ger sig in professionellt.

Tänk om vi här i Sverige skulle sno det upplägget? Nu säger jag inte att vi skulle tillsätta en president och ha personval, men tänk dig att vi innan varje riksdags- och kommunalval gav väljarna möjlighet att välja mellan ett antal olika agendor, eller verksamhetsplaner, som partiernas olika falanger presenterade för de kommande åren. De agendorna utarbetades under den tidigare mandatperioden i dialog med intresseorganisationer och medborgare och fungerade sedan som valplattformar för partierna i valen. Vallöftena får helt enkelt sättas av väljarna, och politikerna är sedan ansvariga för att följa dessa agendor.

* Du måste kunna vara delaktig i att sätta den agenda som personen agerar utifrån.

Principen att de-som-kandiderar (oavsett om det rör sig om ett kollektiv eller en individ) ska motsvara medborgarna ställer jag mig naturligtvis bakom. Om du tycker någon ska du också hitta någon-som-kandiderar som också kan ställa sig bakom detta – annars borde nog du själv kandidera eller acceptera att din åsikt redan i detta läge är för smal.

Hur detta ska göras är väl en av de vanligaste debatterna kring hur ett demokratiskt system ska vara organiserat, där…
* en mer liberal modell med individuella kandidater som ställer upp för att söka ett mandat utifrån enskilda medborgares enskilda åsikter, står emot
* en mer socialistisk modell med kollektiva kandidater som ställer upp för att söka ett mandat utifrån ett kollektiv av medborgares kollektiva åsikter
och
* en mer konservativ modell med mer centraliserade och hierarkibaserade kandidater, ställs mot
* en mer radikal modell med mer decentraliserade och ”platta” kandidater
Problemet med Gustav, om jag blir väldigt långtgående i min tolkning av honom, när han pratar om delaktighet, är att han ställer en väldigt avgörande fråga om kandidaturerna – är de tomma eller har de ett moraliskt innehåll?

Om kandidaterna är tomma, som Gustav indikerar, när han vill att man ska bli mer delaktiga i att styra deras innehåll, så kan man säga att de svarar direkt inför medborgarnas samvete, snarare än sitt eget. Uppdraget de har är enbart att föra fram vissa åsikter som medborgarna har, och om medborgarna ändrar på sig, så bör de också ändra på sig. ”Politiker” är så att säga en tom uppgift, som ges sitt innehåll utifrån folkviljan.

Om kandidaterna har ett moraliskt innehåll, så krävs det att man deltar i deras kandidatur för att styra deras innehåll – om nu kandidaturen är kollektiv. I ett sådant läge kan man säga att kandidaterna svarar mer inför sitt eget samvete än väljarnas. Man respekterar naturligtvis det mandat man har fått från väljarna, men man ställer inte upp som en allmän budbärare, utan för att man upplever sig ha ett moraliskt case, och om folk inte röstar på en så röstar man inte på en, helt enkelt.

Personligen dras jag avsevärt mer till det andra alternativet. För mig är det en svaghet när Fredrik Reinfeldt påstår att politikerna måste gå i takt med väljarna och att ett parti måste förändras för att möta väljarnas behov, eller som det kan låta när Mikael Damberg från socialdemokraterna resonerar: om 8 av 10 medborgare inte håller med oss så bör vi inte driva frågan. Vad båda pekar på är naturligtvis en rimlig pragmatisk hållning – du kan behöva kompromissa med dina egna åsikter för att ha möjlighet att föra ut ett grundbudskap – men det finns också en fara i att man på detta sätt dränerar politiken på dess moraliska innehåll. Ett parti blir kort sagt ett parti som vill befinna sig i beslutsfattande ställning, eller i en sådan ställning att den företräder medborgarnas åsikter, men inte nödvändigtvis ett parti med en agenda: ett parti som upplever att något är fel och vill ändra på det, och som därför söker ett mandat just för att driva igenom en sådan agenda.

För mig blir därför detta att ”vara delaktig i att sätta en företrädares agenda” en inte helt enkel sak.

Om vi tycker att företrädare ska ha en moralisk agenda, så ska alla naturligtvis ”vara delaktiga” i den bemärkelsen att det måste vara öppet vilka företrädare man sympatiserar med och öppet att kandidera med en viss agenda, återigen oavsett om man gör det som en individ eller ett kollektiv. Om man vill bli mer ”delaktig” än så i agendan, alltså påverka inriktningen på den, får man helt enkelt ge sig in i kandidaturen, antingen som ännu en enskild kandidatur eller som en medlem i ett politiskt parti.

Om vi däremot tycker att företrädare borde vara mer moraliskt ”tomma” så fungerar däremot delaktighetsbegreppet bättre. Då är det naturligt, precis som Fredrik Reinfeldt och nu även Mona Sahlin pratar om, att ”lyssna” och ”att ta in åsikter” – och i en sådan process, när man träffar Fredrik Reinfeldt ute på en arbetsplats eller pratar med Mona Sahlin i socialdemokraternas omprövningsprocess, så är det mer naturligt att hävda sig vara ”delaktig”, om än enbart i den processen och inte i det politiska partiet.

Jag vet inte riktigt vad vi har här?

Direkt demokrati eller representativ demokrati?
Eller enbart två olika sätt att se på dessa två?

Gustav som arbetat med ungdomsråd borde antagligen känna igen konflikten. Från min sida misstänker jag att Gustav som SSU-are hellre väljer alternativet där representanterna har en ”moralisk agenda” men som aktiv i ett ungdomsråd hellre vill ha företrädare som är ”tomma”, och öppna för medborgarnas input.

Eller?

Handlar det bara om skillnaden mellan ren och skär intressepolitik mot ideologisk politik?
Få personer går ju med i ett ungdomsråd för att påverka kommunen i en mer socialistisk riktning. Men några fler kanske går med för att man har en realpolitisk fråga man vill förändra?

Vad tror du Gustav?

• Du måste kunna avkräva ansvar av denne person om du anser att den missbrukar ditt förtroende
• Du måste ha en möjlighet att påverka om frågor dyker upp som faller utom agendan. Utan ett nytt mandat har din representant ingen rätt att agera utifrån ditt förtroende.

För mig bevisar detta tydligt att man inte får missbruka ett mandat – antingen har man ett mandat eller inte, och antingen så brukar man det korrekt eller så missbrukar man det. Om man gör allvar av att ge vidare sitt mandat måste man därför ge människor möjlighet att utkräva ansvar och begränsa mandatet till de frågor som blivit överenskomna, åtminstone till de personer som vill det. (Hur tydligt man än skriver ett avtal får man leva med att olika parter tycker att olika delar är viktiga, och att olika personer följaktligen kommer att känna olika mycket behov av att bevaka sina rättigheter och den andras skyldigheter.)

När det gäller Gustavs argument är egentligen det enda argumentet mot att politiken kan riskera att bli bunden. Nu tänker sig nog Gustav en mer direkt kontakt mellan företrädare och väljare – en slags direkt demokrati i representativ mening kanske? – men om man tittar på många andra länder finns det flera exempel på hur man binder upp politiker som både är av godo och ondo.
Ett exempel kan man hämta från USA och andra länder med en tydlig vertikal maktdelning, mellan den lagstiftande, dömande och verkställande makten. I sådana fall finns en god möjlighet för den dömande makten att överpröva beslut som politikerna fattar, som faller utanför det mandat de har – då handlar det om beslut som faller utanför en grundlag eller lagstiftningen överhuvudtaget.

En sådan tradition finns inte i Sverige, mer än en svag överprövning genom Lagrådet, just med argumentet att det binder upp politikerna för mycket – det måste finnas en möjlighet att driva igenom ”angelägna sociala reformer”, som jag tror det hette när socialdemokratin motsatte sig att man skulle skriva in grundläggande fri- och rättigheter i den svenska regeringsformen. I Sverige finns ju också en allmänt skeptisk inställning till att jurister ska blanda sig i politiken, där man i USA snarare ser det som att juristerna står i medborgarnas tjänst, genom att försvara tidigare landvinningar i lagstiftningen från politiker som väljer att gå utanför sitt mandat.

På samma sätt går det att argumentera mot Gustav med argumentet att politiken behöver flexibilitet och svängrum. Ett typiskt sådant argument är aktuellt i dagarna, när regeringen släpper sin höstbudget, utifrån den ständiga svårigheten att spå den ekonomiska utvecklingen, inför en annalkande lågkonjunktur. Ett uppbundet mandat skulle då vara bättre för väljarna på ett plan, och samtidigt sämre på ett annat plan, om det visade sig att det alltför uppbundna mandatet hindrade politikerna från att fatta beslut som skulle vara bättre medborgarna i det långa loppet.

Från min sida misstänker jag att Gustav här skulle vilja ha en lösning där politikerna skulle behöva vända sig till medborgarna i syfte att få ett utökat mandat, om det dök upp problem. Om man vänder sig till Schweiz, och deras ständiga folkomröstningar, finns en förebild, men man får ändå slå fast att en lösning där politikerna ständigt måste vända sig till medborgarna är en osäker och riskabel process, som fungerar bra när det finns ett omfattande politiskt tryck på att bevaka sina intressen gentemot politikerna men sämre när en sådan vilja skulle saknas. (Här är man tillbaka till argumenten för och emot ständiga folkomröstningar enligt Schweiz modell.)

När jag ställer argumenten mot varandra tror jag att vi har lite att vinna på att skapa ett mer trögrörligt politisk system, även om jag som socialdemokrat är förvånansvärt positivt inställd till ökad lagprövning och en starkare grundlag. För mig finns inte heller mycket att vinna på att bygga ett system som kräver ett omfattande politiskt deltagande, på ett sätt som inte en majoritet av medborgarna skulle vara intresserade av. (Hellre att ett beslut tas i parlamentet än att enbart 10 procent röstar i en folkomröstning, för att uttrycka mig klarare, eller för att säga det ännu klarare: om inte ens en majoritet väljer att rösta i ett allmänt val har vi ett allvarligt problem.)

Men å andra sidan tror jag inte att något av detta krävs för att leva ut Gustavs idé. Från min sida tror jag nämligen att vi mycket väl kan binda upp politiken starkare – och det är något jag gärna vill diskutera i bloggen – men ändå ge en möjlighet till politikerna att gå utanför sitt mandat. En sådan möjlighet skulle jag kunna tänka mig vara lika stor som idag i praktiska termer, men avsevärt mer begränsad i moraliska termer.

Mitt sätt att motivera en sådan lösning handlar naturligtvis om konsekvensetik. Pliktetiskt, alltså utifrån tesen att en handling alltid måste vara rätt, är det naturligtvis fel att gå utanför sitt mandat. Men om det finns särskilt avgörande konsekvenser, som man också i efterhand kan stå för och tålas att dömas för, så kan en felaktig handling faktiskt motiveras. För mig händer det inte lika ofta som för många andra – jag är avsevärt mer pliktetiker än konsekvensetiker – men om vi inte ska bygga ett alltför stelbent pliktetiskt politiskt system så måste ändå en sådan konsekvensetisk flexibilitet finnas där. Men då måste man alltid motivera sina val moraliskt, och naturligtvis stå för att man gjorde dem.

Ett första steg till att tydliggöra sådana handlingar, alltså vad som egentligen är ett avsteg eller inte ett avsteg från mandatet, är naturligtvis att förtydliga mandatet. Låt oss därför diskutera detta!

Allt börjar, för mig, antingen med att alla äger sig själva eller att alla äger allt gemensamt – vilket perspektiv du har beror på om du är liberal eller socialist. Om du är liberal gäller en egoistisk princip, om att individen ska kunna förvalta ägandet av sig själv hur den vill, och om du är socialist gäller en altruistisk princip, om att kollektivet ska kunna förvalta ägandet av det gemensamma hur den vill.

När någon berövar oss denna möjlighet till ägande – en socialist som vill beröva individen möjlighet att bestämma över sig själv eller en liberal som vill beröva kollektivet möjlighet att bestämma över det gemensamma – så måste man se det som att det uppstår någon slags tvång. Individen eller kollektivet är inte längre berättigade att ha makt över det som rättmätigt tillhör dem, utan det som tillhör dem har på ett illegitimt sätt förvärvats av den andra parten.

På samma sätt fungerar det, skulle jag vilja hävda, med människors åsikter. Om vi äger oss själva – eller äger allt gemensamt – så äger vi också alla individer sina egna åsikter eller ett kollektiv sin gemensamma åsikt. Ingen kan beröva individen eller kollektivet denna ståndpunkt, på samma sätt som ingen kan beröva frukterna av individen eller kollektivets arbete – en liberal kan inte stjäla vad som tillhör kollektivet och en socialist kan inte stjäla vad som tillhör individen.

För mig innebär det något självklart: att ingen kan hävda sig företräda någons åsikt, oavsett om denna tillhör en individ eller ett kollektiv, genom att ha förvärvat denna åsikt på ett illegitimt sätt.

Vad händer då när en individ eller ett kollektiv lämnar över ett mandat till en representant att företräda ens åsikter? Är det ens möjligt?

För mig är det möjligt.

Men då måste vi börja med att slå fast en grundläggande sak – att alla människor är födda lika och jämbördiga. För mig finns här det yttersta vi tror på när vi talar om ett moraliskt berättigat samhälle – om alla människor är födda fria och om alla människor har lika stort värde, så måste alla överenskommelser som görs vara gjorda på ett frivilligt och jämbördigt sätt. Det är i grunden samma princip som jag motiverade demokrati med tidigare – demokrati är enbart ett namn på en rättvis procedur som respekterar principen om alla människors frihet och lika värde.

Om vi då tänker oss att alla människor är födda fria och jämbördiga, måste vi också återvända till två saker. Den första är att en individ eller ett kollektiv äger sig själva – annars skulle de inte vara fria utan försatt i tvång. Den andra är att alla i människor i en förhandling är skyldiga att likställa båda parters behov med varandra – dina behov är lika mycket värda som mina och mina behov är lika mycket värda som dina – eftersom vi annars inte skulle befinna oss i en situation där alla människor var jämbördiga och lika mycket värda.

Frågan är då hur vi ska se på detta att lämna över ett mandat.

Ta diskussionen om att människor får lov att sälja sig själv. För mig är det självklart att det inte är möjligt – om vi ska respektera principen att alla människor är födda fria, så kan man inte genom sig själv eller någon annan försätta sig själv i tvång, eftersom man då vänder upp och ned på det axiom som vi baserar allt detta på. En individ får alltså inte göra ett kollektiv till sin slav, på samma sätt som ett kollektiv inte heller får försätta en individ i slaveri – om detta att vara född fri är det enda möjliga så är inte tvång möjligt.

Men hur fungerar då lönearbete?

För mig skulle jag vilja hävda att det grundläggande bakom fria mänskliga relationer – till skillnad från sådana relationer som är präglade av tvång – är att de bygger på överenskommer som just är frivilliga och jämbördiga. Du kan inte tvinga någon att skriva under ett kontrakt, och du kan heller inte skriva ett kontrakt, hur mycket du själv än vill det, som inte respekterar dina behov som lika mycket värda som den andra partens. När man då skriver på en överenskommelse om att lönearbeta måste vi tänka oss att den bygger på ett ömsesidigt utbyte som i sin tur baserar sig på frivillighet och jämbördighet – du får produkterna av mitt arbete om jag får produkterna av ditt arbete, så länge det inte innefattar tvång och så länge produkterna är jämbördiga, alltså lika stora proportionellt sätt, så att du inte roffar åt dig mer än vad jag får, utifrån vad vi båda har behov av, om våra behov nu är lika mycket värda.

På samma sätt måste vi tänka oss att det fungerar med att lämna över en åsikt.

Om människor är födda fria och jämlika måste man också tänka sig att alla människor har lika stort ansvar – för sig själva om de är liberaler och för andra om de är socialister, eller som det skulle kunna heta: lika stort ansvar för den egna åsikten, oavsett om denna var individuell eller kollektiv. Det innebär i sin tur den fundamentala saken att en kollektiv eller en individ äger sin egen åsikt – och att ingen får förvärva ens egen åsikt på ett illegitimt sätt. Man får med andra ord inte lämna över på ett sätt som är förbundet med tvång. Om det skulle bli så skulle jag hamna i en slags slaveri – om jag inte kan sälja mig själv, så kan jag heller inte sälja min åsikt till någon annan, på samma sätt som någon annan får roffa åt sig min åsikt på ett felaktigt sätt, eftersom våra åsikter är lika mycket värda.

När man som företrädare eller representant förvaltar någons åsikt, så förvaltar man alltså något som tillhör en individ eller ett kollektivt. Med andra ord är det inget man kan göra vad som helst med – på samma sätt som ingen skulle kunna tänka sig att göra vad som helst med någon annans kropp eller med produkterna av någon annans arbete. Där i ligger mandatet. När du lämnar ifrån dig ett mandat så lämnar du ifrån dig en begränsad rätt för en person att förvalta din åsikt – man får nästan tänka sig att personen bär omkring på din åsikt, förhoppningsvis så orörd som möjligt. I samma stund som den går utanför det mandatet så bryter den också mot den överenskommelse som ni har träffat – och då existerar också en slags tvång och ojämbördighet som bryter mot hela den princip som detta inlägg bygger på.

Från mitt perspektiv är nämligen ”delaktighet” i besluten fel term – ”deltagande” likaså. Frågan är då om deltagardemokratin håller för både mig och Gustav, eller om vi båda är ute efter något annat?

Låt oss ta det som en gemensam resa och börja med ordet ”delaktig”.
För mig kan man enkelt skilja semantiskt på begreppen makt, inflytande och delaktighet, genom att säga att…

• Makt innebär möjligheten att bestämma utgången av ett beslut.
• Inflytande innebär möjligheten att påverka tgången av ett beslut.
• Delaktighet innebär möjlighet att ta del av utgången av ett beslut.

Det är kanske en något för enkel semantisk genomgång, men om detta håller skulle jag vilja hävda att det är MAKT som både Gustav och jag är ute efter – oavsett om man väljer representanter eller inte så ska medborgarna alltid ha makt över besluten.

Ta sedan ordet ”deltagande”, om vi nu ska prata om deltagardemokrati.

För mig är ordet ett av de mer otympliga, symboliserat av hur inflytande kallas internationellt – för ”participation”. Svårigheten ligger då naturligtvis i att deltagande blir vad som helst som kännetecknar att en person agerar på något sätt – det kan rent av vara att den agerar för att någon annan vill det eller för att den är så illa tvungen. Man tappar det aktiva valet när ett ord bara betecknar något yttre som sker – det blir lite som att aktivitet har ett självändamål och att det enda man bör eftersträva är att medborgarna ökar sin aktivitet.

Så tror jag egentligen att varken jag eller Gustav tänker.

För oss verkar det ändå som om det viktiga är att de valda representanterna inte missbrukar sitt mandat – sedan om det kräver mycket eller lite aktivitet från medborgarnas sida är en annan fråga.

Jag är däremot den förste att erkänna att deltagardemokrati har svårigheter i utförandet om det ska följas fullt ut. Det går inte att alla ska vara delaktiga i att fatta beslut rörande alla saker som rör dem. För många detaljbeslut måste fattas för att det ens ska vara möjligt. Direktdemokrati och deltagardemokrati behöver däremot inte alltid nödvändigtvis vara exakt samma sak.

Istället kan vi tillämpa valdemokrati där vi väljer representanter för att förvalta ens förtroende i att fatta dessa beslut.

Jag tycker att det utan problem går att berättiga ett representativt system ur ett deltagardemokratiskt perspektiv. Att ha en person som till fullo förvaltar ditt förtroende och som kan följa upp att ALLA beslut är i ditt eller demokratins (vilket i längden är ditt) intresse, är ett bra sätt för att se till att din röst hörs i största antal beslut.

Det är en lite hårdare touch av valdemokrati. Det kräver att du kan ställa hårdare krav på den person du väljer att förvalta ditt förtroende.

• Du måste kunna vara delaktig i att sätta den agenda som personen agerar utifrån
• Du måste kunna avkräva ansvar av denne person om du anser att den missbrukar ditt förtroende
• Du måste ha en möjlighet att påverka om frågor dyker upp som faller utom agendan. Utan ett nytt mandat har din representant ingen rätt att agera utifrån ditt förtroende.

Om något av dessa krav faller igenom kommer den person du valt att representera dig gå ifrån sin roll som din representant och istället börja agera utifrån en annan agenda. Då faller kopplingen till medborgarna, och vi får förmyndare istället för förvaltare.

Jag vill alltså argumentera att deltagardemokrati och valdemokrati inte behöver vara så långt ifrånskilda, utan att de faktiskt går att förena.

Men, hur kan man rent praktiskt uppnå ett sådant system?

Gustav är, som jag förstår honom, deltagardemokrat. Politiken är något som ska skapas underifrån och upp, genom att människor går samman och utformar den, snarare än utkrävas uppifrån och ned, genom att medborgare ger sitt förtroende till politiker som sedan utför uppdraget – det vi kallar valdemokrati.

Från mitt håll har jag länge varit skeptisk till en sådan hållning, men har de senaste veckorna börjat ljusna. För mig finns det två sätt att se på detta:

1. Det kan vara så att jag redan förespråkat en slags deltagardemokrati, eftersom jag tror på att människor ska organisera sig, oavsett om det handlar om två personer eller 10 000 som går ihop. Från mitt perspektiv är det självklart att politikerna ska ta emot dessa organiserade människor på ett bra sätt – inte minst intresseorganisationerna men också representanter från folkrörelser. Från mitt forskningsarbete kring elevers inflytande vet jag att det alltid måste finnas tydliga vägar och kanaler direkt in till dem som är ansvariga. Där är också många kommuner bra idag – de tigger nästan och ber om att medborgarna ska kontakta dem. Från forskningsprojektet vet jag också vikten av att sänka kostnaden för dem som engagerar sig. Ett allmänt forum där medborgare och intresseorganisationer skulle kunna ta sig in och samtala med politikerna tycker jag inte alls är dumt, egentligen, så länge man accepterar att det kommer så många det kommer och inte tvingar folk dit. Ta exempelvis så kallade ”ledningsförhör” som blivit populära på många skolor, där man helt enkelt får fråga ut rektorn i aulan. Komplettera det med en möjlighet att direkt träffa och diskutera rektor, i andra former än att formellt söka upp honom eller henne på expeditionen, så tror jag att du är framme.

2. Men det kan också vara så att det jag diskuterar här ovan är en fullt utbyggd valdemokrati, där det är självklart för politikerna att hantera medborgares åsikter – du söker ett mandat för att bli politiker, men du måste också förhandla med intresseorganisationer och ta intryck av folkrörelser. Kanske är då Gustav ute efter något annat, en mer genuin deltagardemokrati, där politikern så att säga direkt utformas av medborgarna tillsammans, inte genom att organisera sig i intresseorganisationer och folkrörelser som påverkar de ansvariga, politikerna, utan snarare att ansvaret delas, utan politiker. Jag önskar att jag behärskade deltagardemokratin bättre i det hänseendet – jag har verkligen försökt att förstå den de senaste åren – men visst finns det en dragning mot direkt demokrati här. I ett sådant scenario skulle onekligen ”påverkansforumet” ges en annan roll – det skulle bli det forumet, inte där man påverkar politiker, utan där politiken skapas. Många som varit aktiva inom ungdomsråd tror jag egentligen längtar efter detta. De har ingen specifik fråga de drivs av – ingen folkrörelse alltså – men de är sannolikt inte heller sugna på att styra upp en intresseorganisation. Snarare handlar det om att de som personer vill delta i demokrati, de vill ”vara med och bestämma” i en högst bokstavlig och direktdemokratisk bemärkelse, inte som att påverka politiker, utan som att dela makten gemensamt, utan att behöva välja representanter som beslutar åt dem.

Men då pratar vi faktiskt ett annat demokratiskt system än det vi har idag, de få folkomröstningarna undantaget. I ett direktdemokratiskt system, skulle det ens finnas partier? Är inte hela poänger med partier (kollektiva kandidaturer) eller enskilda kandidater (individuella kandidaturer) att du just ber om ett mandat, ett förtroende, att få representera den andra? Hela poängen med direkt demokrati är ju att aldrig behöva lämna över sin åsikt till någon annan utan allt själv få vara med och fatta beslutet, eller hur?