Behöver partierna vara folkrörelser lyder frågan? När det är dags för val – absolut slog jag fast i det förra inlägget. Men vad gäller mellan valen? Här hade Gustav två aspekter att ta fasta på i sitt inlägg

Den första aspekten, som Gustav inte pratar så mycket om, handlar om i vilken grad partierna bör inrymma någon slags folkrörelsearbete.

Några exempel:

Låt oss tänka oss en SSU-klubb som bedriver en insamling till Nicaragua. Bör egentligen den verksamheten ske inom SSU-klubben? Jag är faktiskt inte säker på det.

Det är lätt att kasta dynga på USA, med sin ”ytliga” kampanjpolitik, där valkampanjer och slogans kan tyckas stå före substans. Ändå gör det lite ont i hjärtat när man får rapporterna från Pepsi Arena och Barack Obamas avslutningstal. Ironiskt nog tycks det vara enklare i USA att kandidera (få makten över dagordningen) eller att göra en insats för en enskild kandidat (få göra skillnad). Ingetdera är något man känner starkt när man tänker på de svenska partierna. Om man inte är Mauricio Rojas är det svårt att komma in från ingenstans – man måste kämpa sig upp mot toppen – och det är inte nödvändigtvis så att det vardagliga slitet i SSU- eller MUF-klubben ger något.

Kort och gott så skulle jag säga ja. Partierna har förlorat medlemmar i tusental sen slutet på åttiotalet, men har varit på dekis långt längre än så. De politiska partierna som en gång var stora folkrörelser vilka speglade av sig i det mesta som rörde medlemmarnas vardag har förpassats till teveapparater och interna almedalsjippon för proffstyckare.

Som jag ser det så är det två större anledningar som har fört med sig partiernas stora medlemstapp och försämrade förankring hos medborgarna.

För det första så gör de själva inte mycket för att aktivt behålla sin roll som folkrörelse.

En bra fråga! Men jag ser faktiskt den där besattheten som just en av de saker jag tycker är ganska bra med den svenska modellen. Låt mig förklara:

Idag är det system vi har långt ifrån det demokratiska idealet med jämbördiga människor som tillvaratar varandras gemensamma intressen. Jag ser det som att vi idag har något som närmast liknar en demokratisk marknadsekonomi där en utbildad och politiskt medveten elit med sitt kunskaps- och inflytandekapital först och främst tenderar till att tillgodose sina egna intressen. Men precis som i en ekonomsk marknadsekonomi så krävs det starka motkrafter till storföretagen, och den starkaste av dem alla är konsumentkraften! Det är i slutändan vi medborgare som är det demokratiska systemets aktieägare och konsumenter och vi har möjligheten att diktera kraven på våra producenter.

Den första frågan som jag vill ställa är denna:

Varför är alla så besatta av demokrati?

Jag, som engagerat mig inom elevrörelsen, kan ju mig viss trötthet se på hur vuxenvärlden engagerat sig till döds över att ”skapa demokratiska medborgare”, nästan som om det vore 1934 igen, och motståndsrörelsen när som helst skulle komma krypande ur buskarna.

För mig ligger svaret i den långa historiska process där människan försökt att frigöra sig från tvång och erövra någon slags frihet.

Som Niklas precis skrivit här ovan så träffades vi genom Sveriges Ungdomsråd, där jag sedan ett och ett halvt år suttit i styrelsen. Jag har en relativt lång historia av ungdomsråds- och lokalpolitiskt engagemang bakom mig hemifrån Borlänge och SSU, något som efter ett par år mynnade ut i ett nationellt engagemang. Så att diskutera olika former av deltagande och (kanske framförallt ungdomars) medborgerliga rättigheter alltid fallit sig ganska naturligt, något som jag hoppas ska få spelrum i den här bloggen.

Under våren 2008 har jag gått allt längre i att ifrågasätta varför jag faktiskt lägger ner all den här tiden på att, det måste erkännas, för det mesta ganska så fruktlöst streta för ungas möjligheter att påverka.

Jag, Niklas, träffade Gustav, genom hans engagemang i Sveriges ungdomsråd och hans anställning hos Förbundet Vi Unga. Vi har båda en bakgrund som socialdemokrater, även om Gustav varit engagerad i SSU och jag enbart löst varit kopplat till s-studenter. Tidigare har jag varit förbundssekreterare för dåvarande Elevorganisationen i Sverige och arbetar idag för Elevrörelsens Förlag och Elevrörelsens Tankesmedja, som båda är knutna till Sveriges Elevråds Centralorganisation – SECO. Jag har också läst statsvetenskap med inriktning mot politisk teori och politisk sociologi, vid Uppsala Universitet.